Få missuppfattningar om psykisk hälsa är så seglivade som idén att missbruk handlar om svag vilja eller dåliga val. Denna myt bidrar till stigmatisering och hindrar människor från att söka hjälp. Modern hjärnforskning visar en helt annan bild - beroende är en komplex sjukdom som förändrar hjärnans struktur och funktion på djupgående sätt.

Vad forskningen säger om beroende

Världshälsoorganisationen (WHO) och den amerikanska psykiatriska föreningen (APA) klassificerar beroende som en kronisk, återfallsbenägen hjärnsjukdom (American Psychiatric Association, 2013; World Health Organization, 2019). Detta är inte bara en semantisk fråga – det speglar decennier av neurologisk och medicinsk forskning.

När en person utvecklar ett beroende sker mätbara förändringar i hjärnan. Särskilt drabbas det så kallade belöningssystemet, där signalsubstansen dopamin spelar en central roll. Vid upprepad exponering för beroendeframkallande substanser anpassar sig hjärnan genom att minska sin egen dopaminproduktion och reducera antalet dopaminreceptorer (Volkow et al., 2016). Resultatet blir att personen behöver allt mer av substansen för att känna någonting alls, samtidigt som förmågan att uppleva glädje av vardagliga aktiviteter minskar drastiskt.

Hjärnans förändrade beslutsfattande

En avgörande insikt från modern beroendeforskning handlar om prefrontala cortex – den del av hjärnan som ansvarar för impulskontroll, beslutsfattande och förmågan att överväga långsiktiga konsekvenser. Studier med hjärnavbildning har visat att denna region fungerar annorlunda hos personer med beroende (Goldstein & Volkow, 2011). Det handlar alltså inte om att personen "väljer" substansen framför sitt jobb, sin familj eller sin hälsa. Snarare har hjärnans förmåga att göra sådana avvägningar blivit nedsatt av själva beroendet.

Forskning visar också att stressregleringssystemen i hjärnan förändras vid långvarigt substansbruk. Detta skapar en ond cirkel där personen upplever intensivt obehag vid abstinens, vilket driver fram fortsatt användning trots uppenbara negativa konsekvenser (Koob & Volkow, 2016).

Genetik och sårbarhet

Risken att utveckla beroende påverkas i hög grad av genetiska faktorer. Tvillingstudier och familjestudier har uppskattat att mellan 40 och 60 procent av sårbarheten för beroende kan förklaras av ärftliga faktorer (Bevilacqua & Goldman, 2009). Detta innebär inte att beroende är förutbestämt, men det understryker att vissa individer har en biologisk sårbarhet som gör dem mer mottagliga.

Utöver genetik spelar tidiga livserfarenheter en viktig roll. Trauma, försummelse och exponering för substanser i unga år – när hjärnan fortfarande utvecklas – ökar risken markant för senare beroendeproblem (Enoch, 2011). Dessa faktorer är knappast något en individ "väljer".

Det första beslutet och det som följer

Ett vanligt motargument är att personen ändå valde att prova substansen första gången. Detta är delvis sant – men det förbiser flera viktiga aspekter. För det första fattas tidiga beslut om substansbruk ofta i ungdomen, en period då prefrontala cortex ännu inte är fullt utvecklad och riskbedömning är bristfällig (Casey et al., 2008). För det andra saknar de flesta som provar alkohol, droger eller andra substanser kunskap om sin eventuella genetiska sårbarhet. Majoriteten av dem som experimenterar utvecklar aldrig ett beroende – men för den som har en sårbar biologi kan även begränsad exponering sätta igång processer som är svåra att vända.

Det avgörande är att även om de första stegen kan ha innefattat ett element av val, är det etablerade beroendet något kvalitativt annorlunda. Att jämföra beslutet att ta en första drink med det tvångsmässiga bruk som kännetecknar ett fullt utvecklat beroende är att missförstå hur beroende fungerar neurologiskt.

Varför myten är skadlig

Uppfattningen att beroende är ett val får konkreta negativa konsekvenser. Stigmatisering leder till att färre söker hjälp, att resurser för behandling prioriteras ned, och att drabbade bemöts med moralism snarare än evidensbaserad vård (Livingston et al., 2012). Studier visar att hälso- och sjukvårdspersonal som ser beroende som ett val tenderar att ge sämre vård till patienter med beroendeproblematik (van Boekel et al., 2013).

När vi istället förstår beroende som den hjärnsjukdom forskningen visar att det är, öppnar det för medkänsla, effektiv behandling och bättre möjligheter till återhämtning.