Många som kämpar med psykisk ohälsa, ångest eller depression vittnar om att nätterna är den svåraste tiden. Känslor av ensamhet, förtvivlan och ångest upplevs ofta som starkare och mer påträngande när mörkret faller. Detta är inte bara en subjektiv upplevelse; det finns välgrundade neurobiologiska, hormonella och kognitiva förklaringar till varför vårt nervsystem blir mer sårbart under nattens timmar.

1. Dygnsrytmens inverkan på humör och kortisol

Vår dygnsrytm, styrd av den suprachiasmatiska kärnan (SCN) i hypotalamus, reglerar frisättningen av flera hormoner som direkt påverkar vårt humör och vår förmåga att hantera stress.

Melatonin och social isolering

När ljuset minskar på kvällen ökar produktionen av melatonin, sömnhormonet. Melatonin signalerar till kroppen att det är dags för sömn och förbereder oss för vila, men det har också en indirekt effekt på social interaktion. Mörkret och melatonintoppen sammanfaller med en period av naturlig social isolering, där de flesta av våra anknytningsfigurer (vänner, familj) är otillgängliga eller sover (Mindell & Al Khalili, 2024). För en person vars anknytningssystem redan är överaktivt på grund av otrygghet eller trauma, kan denna brist på tillgängligt stöd intensifiera känslor av ensamhet och övergivenhet.

Kortisolets dygnsvariation

Kortisol, kroppens huvudsakliga stresshormon, följer en tydlig dygnsrytm. Kortisolnivåerna är naturligt lägst under de tidiga nattimmarna (cirka 00:00 till 03:00) och börjar sedan stiga kraftigt före uppvaknandet (Cortisol Awakening Response, CAR). När kortisolnivåerna är som lägst under natten minskar vår fysiologiska beredskap och vår förmåga att mobilisera försvar mot negativa känslor. Paradoxalt nog kan detta göra oss mer känsliga för inre stressorer och mardrömmar i den djupa sömnen (Clow et al., 2004).

2. Den kognitiva bufferten försvagas under natten

På dagen har vi tillgång till våra exekutiva funktioner, som styrs av den prefrontala cortex (PFC). Dessa funktioner inkluderar förmågan att reglera känslor, rationalisera tankar, och distrahera oss. PFC fungerar som en buffert mot negativa känslor (van der Kolk, 2014).

Under natten och vid sömnbrist är denna kognitiva buffert kraftigt reducerad.

  • Sömnbristens effekt: Även måttlig sömnbrist har visats leda till en minskad aktivitet i PFC samtidigt som aktiviteten i amygdala (hjärnans varnings- och rädslocenter) ökar i respons på negativa stimuli (Yoo et al., 2007). Detta innebär att när du är trött blir din hjärna mer reaktiv på hot och mindre kapabel att tänka logiskt och lugna ned sig själv.
  • Mindre distraktion: Nätterna erbjuder minimalt med distraktioner (jobb, sociala interaktioner, dagliga sysslor). Utan yttre stimuli vänds fokus inåt, vilket tvingar personen att konfrontera de undertryckta tankar och känslor som man effektivt kunnat skjuta undan under dagen (Walker, 2017).

3. Rem-sömn och emotionell bearbetning

Den REM-sömnen (Rapid Eye Movement) är den sömnfas där vi drömmer som mest intensivt, och den har en avgörande roll i bearbetningen av känslor och minnen.

Forskning tyder på att under REM-sömnen bearbetar hjärnan känslomässigt laddade minnen. Denna process sker i en miljö där stresshormonet noradrenalin är nästan helt avstängt. Teoretiskt sett låter detta hjärnan "spela upp" traumatiska eller svåra minnen i en kemiskt lugnad miljö, i syfte att minska deras känslomässiga laddning.

Men hos personer med depression eller PTSD kan REM-sömnen vara förändrad (Walker, 2017). De kan uppleva:

  • Ökad REM-tid: En ökad andel av sömnen tillbringas i REM-fasen.
  • Intensiva mardrömmar: Traumarelaterade mardrömmar kan återaktivera amygdala kraftigt, vilket leder till uppvaknanden i panik, och bidrar till en känsla av att natten är en plåga snarare än en återhämtning (van der Kolk, 2014).

Att vara vaken mitt i natten är därför inte bara en fråga om sömnbrist, utan en tidpunkt där våra neurobiologiska skyddsmekanismer är nere, och våra känslomässiga varningssystem (amygdala) är på högvarv, oförmögna att regleras av den trötta prefrontala cortex.