Kort svar: Du kan ringa vilken generell stödlinje som helst. Du behöver inte ha sorterat dina känslor innan du tar kontakt – att hjälpa dig förstå vad du känner är en del av det volontärerna kan göra.

Du behöver inte ha svaret först

En vanlig missuppfattning är att man måste veta exakt vad problemet är innan man ringer en stödlinje. Men att känna sig förvirrad, tom eller oförmögen att sätta ord på sitt mående är i sig en giltig anledning att söka stöd. Volontärer på stödlinjer är tränade i att lyssna och hjälpa dig att utforska vad du upplever, även när det är oklart för dig själv.

Psykologisk forskning visar att känslor ofta är diffusa och svåra att kategorisera. Att sätta ord på upplevelser är en process som kan ta tid och som ofta underlättas av samtal med en annan person (Gendlin, 1996). Du behöver inte ha gjort det arbetet på egen hand innan du ringer.

Generella stödlinjer passar alla

Om du inte vet vad du känner kan det vara svårt att veta vilken stödlinje som är "rätt". Det enkla svaret är att generella stödlinjer välkomnar alla typer av samtal, oavsett ämne eller hur tydligt problemet är formulerat.

Jourhavande medmänniska är ett bra alternativ när du bara behöver någon att prata med. De beskriver sig som en plats för samtal om livets alla frågor, stora som små, och ställer inga krav på att du ska ha en specifik anledning (Jourhavande medmänniska, u.å.). Jourhavande präst erbjuder liknande stöd och är öppen för alla, oavsett religiös bakgrund (Svenska kyrkan, u.å.).

Självmordslinjen tar emot samtal även från personer som inte nödvändigtvis har självmordstankar men som mår dåligt och behöver prata (Mind, u.å.). Äldrelinjen finns för dig som är äldre och känner dig ensam eller nedstämd (Mind, u.å.). För barn och unga är Bris alltid ett alternativ, oavsett vad samtalet handlar om (Bris, u.å.).

Vad du kan säga när du ringer

Det är helt okej att börja samtalet med att säga att du inte riktigt vet varför du ringer eller vad du känner. Du kan till exempel säga:

"Jag mår inte bra men jag vet inte riktigt vad det är." "Jag känner mig konstig och ville prata med någon." "Jag är inte säker på varför jag ringer, men jag behövde höra en röst."

Volontärer är vana vid sådana samtal och kommer inte att pressa dig på förklaringar. Deras uppgift är att finnas där och lyssna, inte att kräva ett färdigt problem att lösa.

Samtalet kan ge klarhet

Ibland vet man inte vad man känner förrän man börjar prata. Att sätta ord på upplevelser högt, även om orden känns fel eller otillräckliga, kan hjälpa hjärnan att sortera och förstå. Ett samtal med en stödlinje kan bli det första steget mot att förstå dig själv bättre, även om du går in i samtalet utan en aning om vad som pågår inom dig.

Du behöver inte ha svaren. Du behöver bara lyfta luren.