Kroppens förmåga att reagera på fara är evolutionärt finjusterad och avgörande för överlevnad. När vi utsätts för ett hot aktiveras det autonoma nervsystemet (ANS) för att förbereda oss på en snabb och effektiv respons. ANS delas in i det sympatiska nervsystemet (ansvarigt för att aktivera energi och mobilisera kroppen) och det parasympatiska nervsystemet (ansvarigt för vila och återhämtning).
Vid trauma eller långvarig stress kan dessa mekanismer bli kroniskt dysreglerade. Den ursprungliga "överlevnadskapaciteten" (fight/flight/freeze) kan då slå på vid icke-hotande situationer, vilket leder till de symtom vi ser vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och komplex PTSD (van der Kolk, 2014).
De klassiska responserna: fight, flight och freeze
Dessa tre responser är de mest studerade och representerar olika mobiliseringsgrader i ANS.
1. Fight (attack)
Fight-responsen styrs av det sympatiska nervsystemet och utlöser en beredskap att konfrontera hotet. Fysiologiskt sker en frisättning av stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Detta leder till ökad hjärtfrekvens, förhöjt blodtryck, muskelspänning och ett tunnelseende (den exekutiva funktionen i prefrontala cortex minskar), vilket optimerar kroppen för fysisk konflikt (Porges, 2011).
- Traumatisk manifestation: Hos en traumatiserad person kan fight-responsen manifestera sig som irritabilitet, ilskeutbrott, verbal aggressivitet eller en konstant inre känsla av att vara redo för strid, även i trygga miljöer.
2. Flight (flykt)
Flight-responsen styrs också av det sympatiska nervsystemet och innebär att kroppen mobiliseras för att fly undan faran. De fysiologiska effekterna är i stort sett desamma som vid fight (hjärtfrekvenshöjning, adrenalinpåslag), men beteendet riktas mot att snabbt lämna situationen.
- Traumatisk manifestation: Detta kan synas som undvikandebeteenden i vardagen (t.ex. undvika folksamlingar, sociala tillställningar eller platser som påminner om traumat), rastlöshet, eller en konstant inre oro som driver personen till att ständigt vara upptagen för att undvika att "känna" (Levine, 1997).
3. Freeze (stelna)
Freeze-responsen är mer komplex och involverar ofta ett plötsligt skifte. När fight eller flight bedöms som omöjligt att genomföra, kopplas ofta en kraftig, icke-adaptiv respons in. Här dominerar den dorsala vagala grenen av det parasympatiska nervsystemet (Porges, 2011).
- Fysiologi: Kroppen går in i ett tillstånd av immobilisering (stelhet), samtidigt som en del av det sympatiska systemet fortsätter att vara aktivt, vilket skapar en paradoxal frysning. Detta leder ofta till sänkt hjärtfrekvens, ytlig andning, och ibland en känsla av dissociation (känslan av att vara frånkopplad från kroppen eller omgivningen). Det är ett primal överlevnadsläge, ofta kopplat till "spela död" (van der Kolk, 2014).
- Traumatisk manifestation: Personen kan "stänga av" känslomässigt, ha svårt att fatta beslut, uppleva kronisk trötthet, eller ofta hamna i ett dissociativt tillstånd där tid och rum känns suddiga.
4. Fawn (underkastelse/behagande)
Responsen Fawn är ett senare tillskott till modellen, myntat av Pete Walker (2014) i samband med Komplex PTSD, särskilt hos individer som utsatts för interpersonellt trauma (t.ex. misshandel eller övergrepp i barndomen). Denna respons är en social överlevnadsstrategi.
Socialt engagemangssystem och överlevnad
Fawn innebär att personen instinktivt söker säkerhet genom att behaga, blidka eller underkasta sig förövaren eller den som upplevs som hotfull. Strategin bygger på att avvärja hotet genom att göra sig själv oumbärlig eller ofarlig för den andra personen. Neurobiologiskt kan denna respons ses som en aktivering av det ventrala vagala komplexet (den mest moderna, socialt orienterade delen av parasympatiska nervsystemet, enligt Porges Polyvagala Teori), fast i en dysfunktionell form. Personen använder sociala förmågor (som leenden, lugn röst) för att lugna den andres system i hopp om att undvika våld eller avvisande (Porges, 2011).
- Traumatisk manifestation: I vuxenlivet kan fawn leda till en kronisk tendens att vara en "people pleaser" (person som behagar alla), att undvika konflikter till varje pris, ha svårt att sätta gränser, och att konsekvent prioritera andras behov före sina egna. Detta skapar ofta inre stress och utmattning.
Att hitta vägen tillbaka till reglering
Kärnan i traumabehandling är att hjälpa nervsystemet att återfå sin flexibilitet – förmågan att växla mellan aktivering och lugn.
Att förstå vilken respons som dominerar är det första steget mot läkning. Ofta är det nödvändigt att först aktivera en freeze-respons till en mer mobiliserad respons (fight eller flight), för att sedan varsamt slutföra den handling kroppen ville utföra (till exempel att fly eller slåss) på ett säkert och kontrollerat sätt. Detta är en grundprincip i kroppsorienterade terapiformer som Somatic Experiencing (Levine, 1997).
Grounding-tekniker (som diskuterades i föregående artikel) är centrala verktyg för att skicka lugnande signaler till ANS, vilket möjliggör för det ventrala vagala komplexet att ta över och återställa en känsla av trygghet och social förankring.
Referenser
- Levine, P. A. (1997). Waking the tiger - Healing trauma. North Atlantic Books.
- Porges, S. W. (2011). The Polyvagal Theory - Neurophysiological foundations of emotions, attachment, communication, and self-regulation. W. W. Norton & Company.
- van der Kolk, B. A. (2014). The body keeps the score - Brain, mind, and body in the healing of trauma. Penguin Books.
- Walker, P. (2014). Complex PTSD - From surviving to thriving - A guide and map for recovering from childhood trauma. Azure Coyote Publishing.