Problematiskt bruk av alkohol och andra beroendeframkallande substanser – oavsett om det rör sig om droger eller läkemedel – är ett komplext folkhälsoproblem. Att förstå de olika stegen, från riskbruk till beroende, är avgörande för att kunna söka och erbjuda rätt sorts hjälp i rätt tid. Dessa begrepp är inte bara etiketter, utan de representerar distinkta tillstånd med olika kliniska definitioner och behandlingsbehov.

Att prata om detta ämne kräver också att vi är medvetna om den medicinska terminologins utveckling. Inom svensk sjukvård används främst termerna riskbruk, skadligt bruk och beroende (enligt WHO:s klassifikationssystem ICD-10). Begreppet missbruk har delvis fasats ut som medicinsk diagnos till förmån för de mer specifika termerna, dels för att minska stigma, dels för att den saknade en tydlig klinisk definition i modern diagnostik som DSM-5 (Praktisk Medicin, u.å.). Vi fokuserar därför på de vetenskapligt definierade stegen som representerar en glidande skala.

Riskbruk: ett varningstecken, inte en sjukdom

Riskbruk (även kallat riskkonsumtion) är det första steget och definieras som ett bruk av en substans som inte har lett till påvisbara skador eller beroende, men som innebär en ökad sannolikhet för framtida fysiska, psykiska eller sociala konsekvenser (Region Örebro län, 2025).

Det viktiga att komma ihåg med riskbruk är att det är en riskfaktor, inte en diagnos eller en sjukdom. Gränserna för vad som räknas som riskbruk är satta utifrån stora befolkningsstudier och baseras ofta på mängd eller frekvens. För alkohol är en ofta använd gräns i Sverige intag av 10 standardglas eller mer per vecka, eller 4 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle (berusningsdrickande), minst en gång i månaden (IQ, u.å.). För narkotika finns i princip inget riskfritt bruk, men även här handlar det om ett mönster som ökar risken för skada utan att uppfylla kriterierna för beroende.

Vid riskbruk är kontrollen över bruket intakt, men vanorna har potential att bli skadliga. Att identifiera och agera på riskbruk tidigt är den mest effektiva förebyggande insatsen, ofta genom korta rådgivande samtal (Region Örebro län, 2025).

Skadligt bruk: när skadorna uppstått

Nästa steg i utvecklingen är skadligt bruk (enligt ICD-10), som är en klinisk diagnos. Skadligt bruk inträffar när bruket av en psykoaktiv substans (alkohol eller droger) har resulterat i skada på individens hälsa (Socialstyrelsen, u.å.). Denna skada kan vara antingen fysisk, som till exempel leverskador eller olyckor till följd av berusning, eller psykisk, såsom depression, ångest eller sömnstörningar som har en direkt koppling till substansbruket (Viss.nu, u.å.).

Till skillnad från riskbruk, där man agerar för att förhindra skada, kräver skadligt bruk en insats för att hantera de befintliga skadorna och bryta ett mönster som leder till fortsatta problem. Enligt diagnossystemet ställs diagnosen skadligt bruk endast om kriterierna för beroende inte är uppfyllda samtidigt (Praktisk Medicin, u.å.).

Beroende: kontrollförlust och tvång

Beroende (eller beroendesyndrom enligt ICD-10, alternativt substansbrukssyndrom enligt DSM-5) är det mest avancerade stadiet och karaktäriseras av en nedsatt förmåga att kontrollera intaget av substansen. Vid beroende har hjärnans belöningssystem påverkats, vilket leder till att substansbruket prioriteras över andra viktiga aktiviteter, trots vetskapen om dess negativa konsekvenser (Mind, u.å.; Region Kalmar, 2022).

Diagnosen ställs genom att ett antal kriterier är uppfyllda under en viss tidsperiod, exempelvis tre av sex kriterier enligt ICD-10 under de senaste 12 månaderna. De centrala kännetecknen för beroende inkluderar ett starkt begär (sug) och en tydlig kontrollförlust, vilket innebär svårigheter att styra över när, hur mycket och hur länge man använder substansen. Ett annat vanligt tecken är toleransökning, där kroppen kräver allt större mängder för att uppnå önskad effekt, samt uppkomsten av abstinenssymtom när bruket minskar. Detta leder ofta till att den drabbade lägger mycket tid på att skaffa, använda eller återhämta sig från substansbruket och fortsätter bruket trots vetskap om allvarliga fysiska, psykiska eller sociala problem (Praktisk Medicin, u.å.).

Det är viktigt att komma ihåg att beroende är en behandlingsbar sjukdom som har förändrat hjärnans funktion (Mind, u.å.). Att vara i beroende är inte ett moraliskt misslyckande, utan ett hälsotillstånd som kräver professionell vård och stöd. Oavsett var du eller en närstående befinner sig på denna skala finns det hjälp att få. Ju tidigare man söker stöd, desto lättare är det att bryta mönstret.