Beroende handlar sällan enbart om substansen eller beteendet i sig. Det är en komplex psykologisk och fysiologisk process där skam fungerar som både en orsak och en konsekvens av det beroendeframkallande beteendet. Skammen skapar en destruktiv, självuppfyllande profetia: den driver personen till att använda substansen eller beteendet för att dämpa smärtan, vilket i sin tur leder till mer skam.
1. Skam vs. skuld: en neuropsykologisk skillnad
För att förstå beroendecykeln måste vi först skilja på skam och skuld. Båda är moraliska känslor, men de har olika effekter på nervsystemet och självbilden (Tangney et al., 2007).
- Skuld (Guilt): Är en känsla som riktas mot ett specifikt beteende. Exempel: "Jag gjorde något dåligt." Skuld är ofta adaptivt, det vill säga det motiverar till gottgörelse och beteendeförändring.
- Skam (Shame): Är en känsla som riktas mot jaget (själva personen). Exempel: "Jag är dålig." Skam är ofta maladaptivt (icke-adaptivt) och leder till att man vill dölja sig, isolera sig och undvika kontakt.
I beroende är det skammen som dominerar. Den beroende känner sig defekt, obotlig och värdelös. Denna skam aktiverar de delar av hjärnan som är kopplade till smärta och hot (såsom amygdala), vilket leder till en stark fysiologisk stressrespons (van der Kolk, 2014).
2. Skammen som drivkraft: beroendets cirkel
Skam uppstår ofta på grund av barndomstrauma, försummelse eller kritik. När skammen väl är internaliserad blir den en konstant inre plåga. Beroendet blir då en primitiv, om än destruktiv, överlevnadsstrategi för att hantera denna smärta.
Denna dynamik skapar en cykel i tre steg:
- Skam & Ångest: En obehaglig känsla av skam uppstår, ofta utlöst av inre kritik, en stressig händelse, eller en påminnelse om ett tidigare trauma. Detta signalerar till hjärnan att "jag är otrygg/dålig."
- Dämpning/Användning: För att omedelbart stänga av den neurofysiologiska smärtan och ångesten som skammen orsakar, vänder sig personen till beroendet (substansen/beteendet). Detta ger en snabb, om än tillfällig, lättnad.
- Ökad Skam: Efter att den korta lättnaden har avtagit, slås skammen tillbaka med full kraft – nu förstärkt av det faktum att personen bröt sitt löfte och använde substansen igen. Detta bekräftar den djupt rotade tron: "Jag är värdelös och har ingen kontroll."
Denna cirkel gör att personen drar sig undan socialt (på grund av skammen), vilket minskar möjligheten till stöd och anknytning, vilket i sin tur förvärrar skammen.
3. Neurobiologiska aspekter: isolering och hotsystem
Forskning visar att ensamhet och socialt avvisande (som är ett resultat av skammens behov av isolering) bearbetas i samma neurala kretsar som fysisk smärta, inklusive den anteriora cingulate cortex (Eisenberger, 2012). Skam och isolering är alltså bokstavligen smärtsamma.
I ett tillstånd av skam aktiveras kroppens hypotalamus-hypofys-binjure-axel (HPA-axel), vilket leder till frisättning av stresshormonet kortisol. Beroendeframkallande substanser fungerar som en kemisk avstängningsmekanism för detta överaktiva stressystem (van der Kolk, 2014). De lugnar det autonoma nervsystemet tillfälligt, men till priset av långsiktig dysreglering och ännu djupare skam efteråt.
4. Att bryta skammens makt: sårbarhet och anknytning
Nyckeln till att bryta skammens cykel är att konfrontera dess centrala princip: att man är ensam och defekt. Den ledande forskaren i skam, Brené Brown, definierar det motsatta till skam som empati (Brown, 2010). Skam överlever i hemlighet; den dör när den utsätts för empati.
Konkreta strategier för att bryta skammen:
- Omdefiniera Skam till Skuld: Lär dig att skilja mellan att vara dålig och att ha gjort dåligt. Fokusera på handlingen, inte på identiteten. Denna kognitiva omstrukturering är avgörande för att aktivera den adaptiva skulden som leder till förändring.
- Sårbarhet och Berättande: Våga dela din berättelse med en utvald person (t.ex. terapeut, sponsor, nära vän) som du vet kommer att svara med empati, inte dömande. Genom att berätta skingras isolationen och skammen förlorar sin makt.
- Självmedkänsla (Self-Compassion): Utöva medveten självmedkänsla istället för självkritik. Detta innebär att behandla dig själv med samma vänlighet, acceptans och förståelse som du skulle erbjuda en god vän som kämpar. Forskning av Kristin Neff visar att självmedkänsla är en starkare prediktor för varaktig återhämtning än självkänsla (Neff, 2003).
- Hitta Tillhörighet: Engagera dig i gemenskaper där öppenhet och icke-dömande är kärnvärden (t.ex. stödgrupper eller terapi). Att uppleva tillhörighet – känslan av att vara sedd och accepterad precis som du är, även med dina brister – är den primära motgiften mot skam och driver den långsiktiga läkningen i beroendets efterdyningar.
Referenser
- Brown, B. (2010). The Gifts of Imperfection - Let Go of Who You Think You're Supposed to Be and Embrace Who You Are. Hazelden Publishing.
- Cacioppo, J. T., & Cacioppo, S. (2018). Loneliness in the modern age - An evolutionary theory of loneliness (ETL). Advances in Experimental Social Psychology, 58, 127–197.
- Eisenberger, N. I. (2012). The pain of social disconnection - Examining the neural overlap between physical and social pain. Nature Reviews Neuroscience, 13(6), 421–434.
- Neff, K. (2003). Self-compassion - An alternative conceptualization of a healthy attitude toward oneself. Self and Identity, 2(2), 85–101.
- Tangney, J. P., Stuewig, J., & Mashek, D. (2007). What’s the difference between shame and guilt? A hierarchical model. Self and Identity, 6(1), 1–25.
- van der Kolk, B. A. (2014). The body keeps the score - Brain, mind, and body in the healing of trauma. Penguin Books.