När ett barn eller en ungdom väljer att berätta om något svårt – vare sig det handlar om mobbning, övergrepp, familjesvårigheter, psykisk ohälsa eller tankar på att skada sig själv – är det ett avgörande ögonblick. Hur du som vuxen svarar kan ha betydande inverkan på barnets återhämtning, tillit och vilja att söka hjälp i framtiden. Forskning visar konsekvent att vuxnas reaktioner på barns berättelser spelar en central roll för barnets välbefinnande och fortsatta stödprocess (SafeKidsThrive, 2023). Denna artikel ger evidensbaserad vägledning i hur du kan bemöta barn och unga när de anförtror dig sina svårigheter.

Förstå berättandets betydelse och process

Varför det är svårt att berätta

Att avslöja något svårt är sällan enkelt, och för barn och ungdomar kan tröskeln vara särskilt hög. Forskning visar att många barn dröjer länge innan de berättar om exempelvis övergrepp – uppskattningsvis 55–70 procent av de som utsätts för sexuella övergrepp väntar till vuxen ålder med att avslöja det (London et al., 2008; Alaggia et al., 2019). Orsakerna till denna tystnad är många: rädsla för att inte bli trodd, skamkänslor, lojalitet mot förövaren (som ofta är någon barnet känner och älskar), oro för konsekvenserna för sig själv eller familjen, samt brist på ord och begrepp för att beskriva upplevelsen.

Berättande bör förstås som en process snarare än en engångshändelse. Barn börjar ofta med att dela ofullständig information, testar vuxnas reaktioner, och kan gradvis avslöja mer om de möts med stöd och förståelse (Reitsema & Grietens, 2016). Ibland sker berättandet indirekt – genom förändrat beteende, ledtrådar i samtal, eller konstutryck. Forskning visar att professionella som är varma, nyfikna, uppmärksammar barnets känslor och ställer frågor på ett direkt men stöttande sätt har större sannolikhet att hjälpa barn att prata om sina upplevelser (Malloy et al., 2013; McElvaney, 2015).

Vem barn väljer att berätta för

Forskning visar att vem barn anförtror sig åt varierar med ålder. Yngre barn (under tolv år) är mer benägna att berätta för sin mamma, medan äldre barn och tonåringar oftare vänder sig till jämnåriga vänner (McElvaney et al., 2020). Det innebär att du som vuxen – oavsett om du är förälder, lärare, tränare eller annan betrodd person – kan vara den första vuxna som får höra om barnets svårigheter, ibland i andra hand via barnets vänner.

Grundprinciper för att ta emot en berättelse

Håll dig lugn och var närvarande

Din reaktion i det ögonblick barnet berättar sätter tonen för hela samtalet. Även om det du hör är chockerande eller upprörande är det avgörande att du förblir lugn och samlad. Forskning visar att barn är känsliga för vuxnas reaktioner – om du visar upprördhet, äckel eller panik kan barnet tolka detta som att de gjort något fel, vilket kan leda till att de slutar berätta eller tar tillbaka det de sagt (CSA Centre, 2024). Det betyder inte att du ska dölja att du bryr dig, utan att du förmedlar att du kan hantera det barnet berättar.

Praktiskt innebär detta att du sätter dig på barnets nivå, tar bort distraktioner som telefon eller dator, och visar med ditt kroppsspråk att du är fullt närvarande. Ögonkontakt (i den mån barnet är bekväm med det), ett öppet ansiktsuttryck och en lugn röst signalerar att barnet har din fulla uppmärksamhet.

Lyssna aktivt utan att avbryta

Aktivt lyssnande är en av de viktigaste färdigheterna i dessa samtal. Det innebär att du ger barnet tid och utrymme att berätta i sin egen takt, utan att du avbryter, fyller i, eller ställer ledande frågor. Forskning visar att aktivt lyssnande och validering av barns känslor skapar en trygg miljö som uppmuntrar fortsatt kommunikation (Jenness, 2025; Rogers, 1980). Parafrasera det barnet säger för att visa att du förstår, exempelvis: "Om jag förstår dig rätt så säger du att..."

Det är viktigt att låta barnet använda sina egna ord, även om de väljer uttryck som inte verkar exakt passande för situationen. Barn har begränsade ordförråd och kan beskriva upplevelser på sätt som låter annorlunda än vad vuxna skulle använda (Australian Institute of Judicial Administration, 2020). Undvik att korrigera deras språk eller pressa dem att använda specifika termer.

Tro på barnet

Ett av de viktigaste budskapen du kan förmedla är att du tror på barnet. Forskning visar att falska anklagelser från barn är ovanliga (SafeKidsThrive, 2023), och att bli misstrodd kan vara djupt skadligt för ett barn som tagit mod till sig att berätta. Uttryck tydligt att du tror på dem: "Jag tror på dig" eller "Tack för att du berättar det här för mig."

Om berättelsen handlar om övergrepp eller annan utsatthet, undvik att göra uttalanden om förövaren – det kan vara någon barnet älskar eller har en nära relation till. Dömande kommentarer om förövaren kan skapa lojalitetskonflikt och få barnet att känna skuld för att ha avslöjat något.

Vad du kan säga

Validera känslor och upplevelser

Validering innebär att du bekräftar barnets känslor som verkliga och förståeliga, utan att nödvändigtvis hålla med om deras tolkningar eller godkänna eventuella olämpliga beteenden. Forskning visar att validering har dubbla fördelar: det förbättrar barnets förmåga till känsloreglering och stärker relationen mellan er (Havighurst et al., 2015; Shenk & Fruzzetti, 2011). Några exempel på validerande uttalanden:

"Det låter verkligen svårt." "Jag förstår att du känner dig rädd/ledsen/arg." "Det var modigt av dig att berätta det här." "Det är inte konstigt att du känner så efter det du har varit med om."

Undvik att minimera eller avfärda barnets känslor med uttalanden som "det var väl inte så farligt" eller "försök att inte tänka på det". Även om din avsikt är att lugna kan sådana kommentarer få barnet att känna sig missförstådd och mindre benägen att dela mer (YoungMinds, 2025).

Förmedla att det inte är barnets fel

Barn som upplevt svåra saker – särskilt övergrepp eller våld – bär ofta på skuldkänslor och tankar om att de på något sätt orsakat eller förtjänat det som hänt. Det är viktigt att tydligt kommunicera att det inte är barnets fel: "Det här är inte ditt fel. Du har inte gjort något fel." Denna bekräftelse kan behöva upprepas flera gånger under samtalet och i efterföljande kontakter.

Erbjud trygghet och stöd

Förmedla att du finns där för barnet och kommer att hjälpa dem: "Jag är glad att du berättade för mig. Nu ska vi se till att du får hjälp." "Du behöver inte hantera det här ensam." "Vi ska ta reda på hur vi kan göra det bättre för dig."

Samtidigt är det viktigt att inte lova saker du inte kan hålla. Lova aldrig att hålla hemligheter om det barnet berättar kräver att vuxna eller myndigheter involveras för barnets säkerhet. Du kan istället säga: "Jag kan inte lova att hålla det här hemligt, för jag vill att du ska få den hjälp du behöver. Men jag lovar att jag kommer att berätta för dig vad som händer."

Anpassning till olika åldrar

Yngre barn

Förskolebarn och yngre skolbarn behöver färre detaljer och enklare förklaringar. De tänker konkret och fokuserar på det de kan se och uppleva direkt. Använd korta meningar, bekant språk och var beredd att upprepa viktiga budskap. Fysisk närhet – som att sitta nära eller, om barnet vill, erbjuda en kram – kan vara lugnande för yngre barn.

Var medveten om att yngre barn kan ha svårt att sätta ord på sina upplevelser och kan uttrycka sig genom beteende, lek eller teckningar snarare än genom verbal berättelse.

Äldre barn och tonåringar

Tonåringar kan hantera mer information och uppskattar att bli behandlade med respekt för sin växande självständighet. De svarar bättre på dialog än på monolog och kan stänga av om de upplever att den vuxna föreläser (American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, n.d.). Fråga om hur de vill att du ska svara: "Vill du att jag bara lyssnar just nu, eller vill du ha råd?" (Children's Hospital of Philadelphia, 2023).

Tonåringar pratar ofta lättare sida vid sida än ansikte mot ansikte – under en bilresa, en promenad eller medan ni gör något tillsammans. Denna mindre konfronterande position kan göra det lättare för dem att öppna sig (YoungMinds, 2025).

När barnet berättar om tankar på självskada eller suicid

Om ett barn eller en ungdom berättar att de skadar sig själv eller har tankar på att ta sitt liv är det viktigt att ta detta på största allvar. Forskning visar att direkt fråga om suicidtankar inte ökar risken – tvärtom kan det vara en lättnad för den unga att få sätta ord på sina tankar (American Academy of Pediatrics, 2023).

Ta varje uttalande om självskada på allvar och lämna inte den unga ensam. Lyssna lugnt och icke-dömande. Fråga rakt på sak om de har tankar på att skada sig eller ta sitt liv, och om de har en plan. Undvik att "förhöra", men var tålmodig och ge tid att prata (Welsh Government, 2019).

Forskning visar att föräldrars och andra vuxnas reaktioner på ungdomars avslöjanden om självskada och suicidtankar har stor betydelse för den ungas välbefinnande och framtida hjälpsökande. Validering och förståelse fungerar skyddande, medan invalidering och överdrivna emotionella reaktioner kan öka risken och minska benägenheten att berätta igen (Adrian et al., 2018; Donath et al., 2014).

Se till att den unga får professionell hjälp – kontakta vårdcentral, barn- och ungdomspsykiatri (BUP), eller vid akut fara ring 112.

Vad du bör undvika

Forskning och klinisk erfarenhet har identifierat flera vanliga misstag som bör undvikas:

Undvik att pressa på för detaljer. Låt barnet berätta i sin egen takt och ställ inte ledande eller upprepade frågor – det kan påverka barnets minne och upplevelse. Undvik att visa starka negativa reaktioner som chock, äckel eller gråt, även om det du hör är svårt. Undvik att döma eller kritisera förövaren inför barnet, särskilt om det är någon barnet har en relation till. Undvik att lova sekretess du inte kan hålla. Undvik att ge snabba lösningar eller råd innan barnet fått berätta färdigt. Undvik att jämföra med andra eller minimera upplevelsen med uttalanden som "andra har det värre" eller "det här var väl inte så allvarligt".

Be aldrig barnet att upprepa sin berättelse för andra familjemedlemmar eller vänner – varje återberättande kan vara påfrestande och riskerar att påverka berättelsen (Indiana Center for Prevention, n.d.).

Efter samtalet

Bekräfta och tacka

Avsluta samtalet med att återigen tacka barnet för att de vågade berätta och bekräfta att de gjorde rätt. "Tack för att du litade på mig med det här. Det var modigt av dig att berätta."

Ta hand om dig själv

Att ta emot svåra berättelser från barn kan vara känslomässigt påfrestande. Det är viktigt att du också tar hand om din egen hälsa och vid behov söker stöd – genom att prata med en kollega, partner eller professionell. Att vara ett stöd för andra kräver att du själv har resurser.

Vidta lämpliga åtgärder

Beroende på vad barnet berättat kan du behöva agera – genom att kontakta skolans elevhälsa, socialtjänsten, eller vårdgivare. Om berättelsen handlar om pågående övergrepp eller allvarlig fara finns det anmälningsplikt för många yrkesgrupper, och även som privatperson har du möjlighet att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Försök att involvera barnet i diskussionen om vad som ska hända härnäst i den mån det är möjligt och lämpligt.

Avslutande reflektion

Att ett barn eller en ung person väljer att berätta om sina svårigheter är ett uttryck för tillit. Även om du inte alltid kan säga exakt "rätt" sak, räcker det ofta att du visar att du är närvarande, att du tror på barnet, och att du bryr dig. Forskning bekräftar att barn inte behöver perfekta svar – de behöver vuxna som lyssnar, validerar och står kvar. Din reaktion kan göra skillnaden mellan att ett barn känner sig ensam med sin börda och att de upplever sig sedd, trodd och stöttad.