Att uppmuntra någon att söka professionell hjälp kan kännas som en balansgång. Du vill visa omsorg, men risken finns att personen uppfattar det som en kritik eller ett avståndstagande. Forskning visar att många som kämpar med psykisk ohälsa undviker att söka hjälp just för att de är rädda att bli dömda eller betraktade som svaga (Corrigan, Druss & Perlick, 2014).

Som samtalspartner handlar det därför om att skapa trygghet och förtroende, så att förslaget upplevs som en omtänksam inbjudan – inte som ett krav eller en bedömning.

Förstå varför förslaget kan kännas känsligt

Att be någon söka hjälp kan upplevas som att du antyder att personen inte klarar sig själv. För vissa väcker det skam, särskilt om de redan känner sig svaga, misslyckade eller trötta.

Addis och Mahalik (2003) beskriver hur kulturella och könsmässiga normer påverkar viljan att söka hjälp – särskilt hos män, som ofta upplever att de “borde klara sig själva”. Att förstå detta hjälper dig att närma dig samtalet med respekt snarare än frustration.

1177 Vårdguiden (2023) betonar att stöd från närstående är en av de viktigaste faktorerna för att personer faktiskt tar kontakt med vården – men att sättet du säger det på är avgörande.

Grunden: empati och delad omtanke

Utgå från omtanke, inte från oro eller problemfokus. När du uttrycker din omsorg konkret och personligt minskar risken att förslaget tolkas som kritik.

Du kan börja med att säga:

• “Jag har märkt att du haft det tufft ett tag, och jag bryr mig om dig.”
• “Jag vet att du försöker hantera mycket just nu, men du ska inte behöva göra det ensam.”
• “Jag tänker att det kanske finns hjälp som kan underlätta, vill du att vi kollar lite tillsammans?”

Det viktiga är att förmedla att hjälpsökandet inte handlar om att “något är fel” på personen, utan att det är ett sätt att ta hand om sig själv – precis som man söker vård för en fysisk skada.

Använd ett inkluderande språk

Språkvalet har stor betydelse för hur budskapet tas emot. Ord som “borde” eller “måste” kan upplevas som krav. Använd istället mjuka och delande formuleringar som betonar gemenskap och frivillighet.

Exempel:

• Istället för “Du måste prata med någon” → säg “Jag tror att det skulle kunna hjälpa att prata med någon som är van vid att lyssna.”
• Istället för “Du behöver professionell hjälp” → säg “Jag undrar om det skulle kännas lättare om du fick lite extra stöd utifrån.”
• Istället för “Du klarar inte det här själv” → säg “Det är mycket att bära, ingen ska behöva göra det ensam.”

Den här typen av språk hjälper till att bevara personens värdighet och självbestämmande (Rüsch, Angermeyer & Corrigan, 2005).

Normalisera hjälpsökande

Många undviker att söka hjälp för att de tror att det är ovanligt eller ett tecken på svaghet. Att normalisera hjälpsökande kan därför minska motståndet.

Du kan säga:

• “Det är väldigt vanligt att man behöver prata med någon ibland.”
• “Många som mår som du har sagt att det hjälpte att få professionellt stöd.”
• “Det betyder inte att du inte klarar dig – bara att du tar din hälsa på allvar.”

En systematisk översikt av Rickwood, Thomas och Bradford (2012) visar att när personer får höra att det är vanligt och accepterat att söka hjälp, ökar sannolikheten markant att de faktiskt gör det.

Lyft fram kontroll och valmöjligheter

Om personen känner sig pressad kan det skapa motstånd. Försök därför betona självbestämmande och delaktighet:

“Det finns många olika sätt att få stöd – du kan välja det som känns bäst för dig.” “Vi kan kolla lite tillsammans, men du bestämmer hur och när.”

Att erbjuda sig att vara med i processen kan minska tröskeln: följa med till vårdcentralen, hjälpa till att boka tid eller sitta med när personen ringer. Det signalerar att du inte lämnar dem ensamma i steget mot hjälp.

Känn igen motstånd och rädsla

Om personen reagerar med ilska, skämt eller undvikande, försök att se det som ett uttryck för rädsla eller skam, inte ovilja. Forskning visar att motstånd ofta minskar när man känner sig förstådd snarare än övertalad (Gulliver, Griffiths & Christensen, 2010).

Du kan svara lugnt:

“Jag hör att det känns svårt att tänka på just nu. Det är helt okej. Jag vill bara att du vet att det finns hjälp när du är redo.”

Att lämna dörren öppen visar respekt för personens integritet och stärker relationen.

När det behövs mer direkthet

Om personen mår mycket dåligt, uttrycker hopplöshet eller pratar om att inte vilja leva, behöver du vara tydligare. Du kan fortfarande vara varsam men samtidigt bestämd:

“Jag blir orolig när du berättar det här, och jag vill gärna att du får prata med någon som kan ge mer hjälp. Vi kan göra det tillsammans om du vill.”

Folkhälsomyndigheten (2023) betonar att det inte är farligt att uttrycka oro eller att föreslå hjälp i krissituationer – det visar omsorg, inte kritik.

Att följa upp och fortsätta visa stöd

När du väl har tagit upp frågan om hjälp är det viktigt att inte släppa kontakten. Även om personen inte söker hjälp direkt kan samtalet ligga kvar som ett frö.

Du kan återkomma efter några dagar:

“Jag har tänkt på vårt samtal häromdagen. Hur har du haft det sen dess?”

Att följa upp visar att ditt engagemang är äkta och långsiktigt. Enligt WHO (2022) är kontinuerligt socialt stöd en av de starkaste skyddsfaktorerna mot psykisk ohälsa.

Sammanfattning

Att uppmuntra någon att söka professionell hjälp kräver omtanke, tålamod och lyhördhet. Utgå från empati, använd ett inkluderande språk och normalisera hjälpsökande som ett tecken på styrka snarare än svaghet. Genom att visa att du står kvar, även när det känns svårt, kan du göra steget mot hjälp mindre skrämmande – och mycket mer möjligt.